Sparad i Utsvävningar

Har jag berättat om arga farbrorn?

Inte? Ok, here goes.

Det var fredagskväll, för några veckor sedan som jag, sambo och vovva var ute och gick. Regnet öste ner och det var kolsvart ute. Gatorna var i stort sett öde bortsett från en och annan bilist ute på stora vägen.

Vi var alla blöta. Sambo med sina höga svarta, läckande gummistövlar. Jag med blöta hårdtestar fastklibbade i pannan. Vovva ville hem, bort från regnet. Hon drog i kopplet.

I ljuset av en gatlampa såg vi en mansperson komma emot oss på den smala gångvägen jämte kanalen. Han hade svart regnrock med kapuschongen dragen över huvudet så långt att halva ansiktet var osynligt. Det såg ut som om han vinglade lite där i mörkret.

Han var precis på väg att passera oss när vovva gav ifrån sig två höga skall. Vi hoppade till lite. Vad skällde hon på? På mannen? På en människa?

Mannen reagerade blixtsnabbt, vrålar ”ÄR DET NÅGOT FEL PÅ HUNDEN?

Först blev vi tysta, ställda. Både jag och sambo. Och vovva.

Mannen stannade inte upp utan fortsatte förbi oss och vidare.

Det var här det hände, det stora. Istället för att bli ledsen, skämmas, blev jag arg.

Vad sa du? Ropade jag.

Farbrorn stannade upp kanske 10 meter ifrån oss. Skrek saker som att hunden var galen. Att det var något fel på den, på oss.

Högt, bestämt, likt en sträng vuxen till ett mycket mycket bråkigt barn sa jag: ”Blev du rädd för hunden ber jag om ursäkt”

Mannen: ”NÄÄ, men hunden är galen”.

Jag: Nej! Hunden är INTE galen, hunden går igenom en för unga schäfrar vanlig ”spökperiod”. Hon är bara ett år. Hon är en unghund. Och sedan upprepade jag att ”blev du rädd för hunden ber jag om ursäkt”.

Mannen, som forfarande halvskriker och är otrevlig babblar något om att han haft många hundar och att det är något fel på vovva.

Nu blev jag förbannad på riktigt och säger/skriker åt karln att veta hut, fortsätter med att säga ”otrevliga människa att ”ge sig på” folk sådär och vara oförskämd utan att veta något om dom eller om deras situation”.

Mannen vrålar något tillbaka. Jag vrålar TIG! Och går.

Sambo tittade på mig med förundrad blick. ”Bra att du tog det där” sa han efter en stund.

Ni vet ”skaket” i kroppen man kan känna när man varit riktigt riktigt arg, eller riktigt riktigt rädd. Så kändes det efteråt.

Detta är det mest olika mig själv jag någonsin gjort.

Kram!

Annonser

Författare:

Hej hej 👋 Jenny heter jag. Förtjust i böcker och att skriva. Gillar släktforskning, gröna växter, loppisprylar & att fota fina vyer.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s