Ett fiktivt fik i Västerås & en springande hund

För en tid sedan vaknade jag med ett minne av en dröm som jag hade haft under natten. Den var så tydlig att jag fortfarande minns den nu, flera dagar efteråt.

Vissa drömmar är så hemska att man bara vill glömma dom. Fort.

Den här drömmen var märklig. Och obehaglig.

För att bli av med den, lägger jag den här i bloggen.

Det är sommar och träden är lummigt gröna. Det är soligt men ljumma vindar från norr skapar en behaglig atmosfär. Jag, sambo och hunden är på väg till Västerås för att där ha ett möte som rör vårt, mitt och sambos, företag. Vi har nya kunder vi skall träffa där. Det är ett vårdbolag som behöver hjälp med bokföring, lönehantering, generell administration och uppdateringar på sin redan befintliga hemsida.

Väl där parkerar vi bilen i ett lägenhetsområde. Husen är höga och av rött tegel. Ett yngre par står strax utanför en av portarna bara några meter ifrån där vi parkerar bilen. Vi går ur. Sambo vinkar till det yngre paret och vänder sig sedan till mig. ”Vi ses om en stund då”, säger han, för att strax därpå gå mot porten och det unga paret. Kvar står jag. Då slår det mig att sambo låst bilen med hunden i. Jag ropar efter honom ”kanske bäst jag tar bilnycklarna?” Sambo kommer tillbaka och ger mig nycklarna, sedan går han tillbaka till det unga paret.

Jag öppnar bil och hundbur. Jag går en vända så att hunden får uträtta sina behov. Jag ger henne vatten, vevar ner rutor en aning och låser sedan in henne i bilen. Jag går därifrån.

Helt plötsligt sitter jag intryckt i något som jag först upplever vara en mycket trång buss. Jag sitter inte i ett vanligt säte med två stolar jämte varandra utan i en soffa som är placerad på längden i bussen. Där finns andra stolar som ser ut som vanliga bussäten också. Jag bläddrar i en tidning jag kanske haft med mig. Bredvid mig sitter en kvinna i 30-årsåldern. Hon har långt ljust hår och har en jeansjacka på sig. Hon ser snäll ut.

Jag och kvinnan pratar.

Nu skall vi beställa kaffe, jag och kvinnan, för bussen är ett café. Jag ser disken och caféköket tydligt, precis vid ingången. Kvinnan beställer medans jag passar våra platser.

Efter en lång, lång stund kommer kvinnan med kaffet. Mitt kaffe ser konstigt ut, det är som rostfärgat. Jag bestämmer mig för att gå tillbaka med det och be om nytt. Framme vid disken kan jag se in i caféköket. Det sitter två män på golvet och spelar kort. Det finns en toalettstol i köket. Cafébiträdet blir arg på mig för att jag kommer tillbaka med kaffet. Hon himlar med ögonen och suckar. Hon häller ut kaffet i toalettstolen. När hon gör det snuddar min kopp vid porslinet. Hon häller upp nytt kaffe i koppen. Jag säger att jag vill ha en ny kopp. Cafébiträdet suckar igen, ännu högre denna gång. Hon säger att kaffet nu är slut. Att hon ropar på mig när det finns nytt. Jag går tillbaka till min plats.

Kvinnan med det ljusa håret och jeansjackan läser min tidning. Jag sitter still och väntar en lång, lång stund. Jag har ingen telefon.

Kvinnan med det ljusa håret tittar upp och frågar om jag fått mitt kaffe. Jag svarar att nej det har jag inte. Hon säger att hon skall ordna det men att hon kanske får lov att betala för det nya kaffet för att cafébiträdet nog har glömt mig. Jag ger henne hundra kronor.

Jag sitter still och väntar. Länge.

Till slut går jag fram till kassan och frågar cafébiträdet om mitt kaffe. Hon tittar frågande på mig. Jag frågar efter den ljushåriga kvinnan. Cafebiträdet stirrar bara ihåligt. Vi står så ett tag sedan suckar, och himlar hon med ögonen. Cafébiträdet berättar att kaffet är slut (igen) men att jag kan gå in i köket och sätta på nytt. Jag nickar. Männen sitter kvar på golvet och spelar kort. Jag kliver över dom för att komma till kaffebryggaren.

Jag står där och fipplar med ett kaffefilter när jag ser en hund springa förbi utanför fönstret. Det är en schäfer och lik min hund. Den har något konstigt runt halsen, som om den fastnad i något stort av plast som nu sitter fast där. Jag vet inte vad det är men det har en stark färg. Jag får hjärtklappning trots att jag ser att det inte är min hund. För nu slår det mig att jag varit i busscaféet jättelänge och att jag glömt min hund, i bilen.

Jag springer ut från caféet och bort till bilen. Där står sambo och väntar.

Nu vaknar jag.

När jag vaknar med andan i halsen av besvärliga drömmar brukar jag tvinga mig att skapa ett eget slut på drömmen. Jag gör detta i halvt sovande, halvt vaket tillstånd. I det avslut jag skapar för denna dröm mådde min hund bra och jag hade bara varit borta i cirka en halvtimme.

Det uppstår en hel det frågor av en dröm som denna.

  1. Varför skulle jag inte följa med in på mötet med sambo?
  2. Vem var den ljushåriga kvinnan och varför snodde hon mina pengar?
  3. Vad var detta för ”skräckfilms”café och varför hade dom så usel personal?
  4. Varför var jag generellt så naiv och passiv i drömmen?
  5. Toastol i köket? Really?

Håller tummarna för en drömfri natt. Kram.

Spara

2 Comments

  1. Drömmar ÄR intressanta. Jag drömmer mycket, ibland väldigt konstiga drömmar, tack och lov inte så ofta mardrömmar… och ibland drömmer vi ju sånt som är härligt och som vi inte skulle vilja vakna ur.
    Det är sällan jag orkar läsa långa bloggtexter, men den här var välskriven och jag ville veta ”hur det skulle sluta”.

    Liked by 1 person

    Svara

    1. Hej 👋! Ja drömmar kan verkligen vara konstiga.
      Jag brukar också ”dra mig” för att läsa jättelånga bloggtexter numer. Tack för komplimangen ang texten, jag blir jätteglad.

      Liked by 1 person

      Svara

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s