Sparad i Utsvävningar

Lorelai & jag

Har du sett Netflix’s Ett år med Gilmore Girls?

Om du sparar den till senare skall du kanske inte fortsätta läsa. Detta inlägg innehåller smulor av ”spoilers”.

Men du kommer väl ihåg Lorelai, Rory och alla andra i den lilla staden Stars Hollow i långköraren Gilmore Girls?

Säsong 2016 (för det är bara en säsong) består av fyra avsnitt. Vinter, vår, sommar och höst.

Lugn, lugn det här är ingen recension, jag har en helt annan poäng med mitt inlägg.

Tadaa! Här kommer den.

I den gamla långköraren, och i ”vad hände sedan”-uppföljaren Ett år med Gilmore Girls blev jag då och då småirriterad på människorna runt Lorelai. Jag tyckte att dom ibland var lite okänsliga till Lorelai´s känslor. Mamman, dottern, sambon (Luke).

Ett exempel på detta uppstod i avsnittet Höst när Rory kom på att hon ville skriva en bok om sig själv, sin mamma Lorelai och deras liv. Lorelai säger nej, hon vill inte att dottern skall skriva om henne.

Rory gör det hon gör bäst. Tänker på sig själv (förlåt). Blir arg. Hon tycker Lorelai är oförstående. Hon Rory, behöver ju det här, kan mamman inte se det. Jag gillar Rory. Men …

I samma avsnitt dras det lite till sin spets mellan Lorelai och Luke. Dom pratar inte med varandra som tidigare. Kanske har dom glidit isär? Lorelai åker bort på en resa (för att komma till insikt?).

Och Luke gör det han gör bäst. Ingenting.

Varför blev jag så illa berörd? Lorelai är ju ”som hon är”, det går garanterat att se detta ur flera än Lorelai’s perspektiv.

Då slog det mig.

Jag identifierar mig med Lorelai av någon anledning. Eller rättare sagt hennes situation/relationer. Den självklara ungen. Den ”för givet tagande” partnern som liksom så många andra människor lever i plattityden – ”Du får ta mig som jag är” (det sista kan med fördel läsas med lite tillgjord gubbig röst). Allt det där kändes bekant.

Jag älskar min barn! Men det är ingen picknick att ha tonårs/ungvuxna barn. Det är en sak att villkorslöst älska småbarn, en helt annan (och mer utmattande?) sak med stora/vuxna barn. Och även om man är helt med på att som förälder generöst hälla självförtroende och stöd över sina barn hela livet resulterar det ibland i att man känner sig mer än lovligt dränerad.

Min sambo tar mig ju egentligen inte för givet. Men du vet hur det kan vara mitt i vardagen.

Luke tar inte Lorelai för givet heller, visar det sig till slut (med dunder och brak).

Och Rory och Lorelai möts halvvägs.

Ja sådant är ju livet.

Men tänk att Gilmore Girls skulle vara en sådan ”trigger” av undertryckt vrede.

DEN chocken 👀 !!!

Spara

Annonser

Författare:

Hej hej 👋 Jenny heter jag. Förtjust i böcker och att skriva. Gillar släktforskning, gröna växter, loppisprylar & att fota fina vyer.

3 reaktioner till “Lorelai & jag

  1. Jag älskade verkligen den serien av just det skälet. Insåg tidigt att jag identifierade mig lite med många olika karaktärer i olika avsnitt och ofta var det små triggers som fick mig att tänka till. Önskar de kunde fortsätta. Det är det värsta med bra serier, de tar slut.

    Liked by 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s