När Eva & hennes man gick igenom isen

Den här vintern har vi haft ett varierat klimat här i mellersta Sverige, inte sant?

Snötäcken har lagt sig för att bara några dagar senare töa bort. Grådiset har gett vika för solen och vintern har stundtals varit vacker, stundtals höstblöt med gångvägar försedda med leriga pölar. Och isen på sjöarna har då och då luckrats upp av sol och ljumma grader. Det var så det var just den dagen då Eva och hennes man gick igenom isen på en sjö här i Åkersberga. Solen sken och isen såg sådär porös och blöt ut som den kan göra när solen legat på i några dagar.

Jag känner inte Eva och hennes man. Jag vet att Eva heter Eva för det var det hennes man ropade till henne när hon låg i vattnet. Egentligen vet jag inte att ”hennes man” är hennes man, det är ett antagande jag gjort.

Jag, sambo och hunden promenerade längs med strandkanten den där dagen. Jag hade kameran med mig och fotade vackra vyer som badade i solsken.

Det fanns skridskoåkare på isen och vi stannade till en stund och tittade. Jag kan knappt åka skridskor och för mig är skridskoåkning på sjö = ”hardcore” friluftsliv. JAG skulle aldrig ens våga ge mig ut på en så ”slabbig” is. Sambo å andra sidan som är en sådan där fjällvandrande, ispimplande manstyp (*blink *blink) är inte lika harig som jag är ”vet man vad man gör” och allt det där.

Plums, så gick Eva i, med skridskor och allt.

Vi var ju långt från Eva och hennes man så vi kunde inte göra något där vi stod. Jag ville ringa räddningstjänst omedelbart men sambo tyckte det såg ut som Eva skulle lyckas ta sig upp. Vi stod där och tittade en stund. Och mycket riktigt, Eva kom upp. Vi gick vidare men höll oss precis vid strandkanten så vi fortfarande kunde se paret. En bit bort ser vi hur ytterligare ett gäng skridskoåkare ger sig ut på isen. En liten udde skymmer sikten mellan dom ”nya” åkarna och Eva och hennes man. Dom nya åkarna sätter fart åt motsatt håll utan att se Eva som kryper på isen.

Varför kommer Eva och hennes man inte upp och iväg? Jag börjar känna mig stressad. Skall vi inte ringa ändå? Sambo säger att ”dom fixar det där”. Och påminner om att dom inte ropat på hjälp. Vi hör tydligt att dom pratar med varandra därute på isen även om vi inte hör allt dom säger. Vi hör Evas man instruera Eva hur hon skall gå tillväga. Dom har inte ropat eller visslat på hjälp, det har dom ju inte. Vi hör hur några människor ropar från strandkanten på andra sidan sjön. Puh. Andra människor har också sett dom. Det är inte bara vårt ansvar nu. Vi går lite till längst strandkanten.

Plums, så åker Eva i igen och strax därefter också hennes man. Nu får jag panik. Nu måste vi ringa? Eva måste vara rejält nerkyld nu och om hennes man också ligger i, hur skall det nu gå?

Vi hör hur Evas man fortsätter instruera henne. Han låter resolut, som om han har situationen under kontroll.

Vi hör inte längre människorna från andra sidan sjön. Var har dom tagit vägen?

Vi vänder om och går raskt tillbaka längst strandkanten. Vi måste få bättre sikt. Vi måste ringa nu. NU. Sambo håller med, ”Okej vi ringer nu”. Sambo tar upp sin telefon och slår numret till räddningstjänst. Jag fipplar med min telefon för att få fram vår exakta position, men jag är darrig nu. Vi skulle ha ringt tidigare!

Där ute på sjön hade Eva (eller hennes man) nu börjat blåsa i en visselpipa. Har du sett Titanic? När Rose (Kate Winslet) ligger på en trädörr i havet och blåser utmattat i en visselpipa i hopp om att någon skall höra och rädda henne och Jack (Leonardo DiCaprio). Det är detta jag ser framför mig nu (även om visselblåsaren vi hör denna dag inte låter riktigt lika utmattad).

Sambo pratar med räddningstjänst när det mullrar till i skyn. En helikopter. ”Nä vi har inte skickat någon” säger räddningstjänst i telefonen till sambo. ”Ingen annan har ringt”. Men någon måste ha ringt någon och denna någon har räddat Eva och hennes man. För hade dom verkligen klarat av att ligga i det iskalla vattnet den tid det hade tagit för en helikopter att komma, från det att vi ringde? Vi borde ha ringt tidigare!

Helikoptern går skickligt ner och stannar en bit ovanför iskanten. Eva dras upp i helikoptern. Helikoptern åker men återkommer snart och drar upp Evas man.

När allt är över. När Eva och hennes man är i tryggt förvar på stranden på andra sidan och helikopterns dånande ljud avtagit kan man tydligt se det omfattande såret i isen som skapats. Vi står där en stund och känner av paniken som Eva och hennes man måste ha känt när isen gav vika gång på gång som dom försökte ta sig till trygghet. VI borde ha ringt tidigare!

Vi har pratat om den här händelsen många gånger jag och sambo. Den mejslar ut något viktigt utöver det faktum att Eva och hennes man faktiskt klarade livhanken. Den visar på hur olika två människor uppfattar en situation baserat på deras tidigare erfarenheter. Jag, som inte har något överlevnadsträning på is, i vildmark etc. fick snabbt panik av det jag såg. Sambo, som själv legat i isvak och tagit sig upp, fick inte samma panik. Han ville ge dom tid. Han ville invänta rop av hjälp.

Vi går ganska ofta längst den där strandkanten och nu senast i helgen när vi gick där nämnde jag Eva och hennes man. ”Kommer du ihåg tidigare i vintras? Eva och hennes man?”. Hmm, Evas exman menar du” svarade sambo. ”Vadå?” undrade jag.

Sambo förklarade vad han hade menat med ”ex”. Han såg nämligen för sitt inre hur Evas man övertygat Eva om att ge sig ut på isen den där soliga eftermiddagen. Att Eva varit skeptisk över skicket på isen men blivit övertygad av mannens erfarenhet av JUST DENNA TYP AV IS. Sambo såg framför sig hur makens självsäkra vetande utsatt dom bägge för fara. Att sambo drar dessa slutsatser baseras eventuellt på hans erfarenheter av vår, hans och min, relation. Och om jag drar mig till minnes har det hänt att han, sambo, försökt övertyga mig om något och att jag trots mitt egen motsägande vetande/tänkande följt hans linje och att detta sedan blivit ett misslyckande. Både för honom (som övertygat) men också för mig som valt att inte ha tilltro till mina egna tankar, vilka jag säkert omnämnt vara en ”känsla”/mag”känsla”.

Men tänk, det kanske var Eva som övertyga mannen om att dom skulle ut på isen den där dagen. Eller hör och häpna; dom kanske var exakt, på millimetern, lika drivna att ge sig ut.

Jag vet ingenting om Eva och hennes man (om det nu var hennes man). Eller om deras relation. Och det gör inte sambo heller. Vi vet bara att hon hette Eva. Att han lät som om han visste vad han höll på med. Att dom gick igenom isen den där soliga eftermiddagen tidigare i vintras. Och viktigast av allt, att dom klarade livhanken, tack och lov.

Spara

2 Comments

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s