Sparad i Böcker & läsande, Skrivandet

Karaktärsbeskrivningar

Karaktärsbeskrivningar kan vara ruskigt svåra. Håller du inte med? Att ge en rättvis bild, tillräckligt komplex för att den skall vara trovärdig men inte så utmejslad och ”färdig” att läsaren får svårt att relatera, eller ännu värre, svårt att fylla i dom luckor som obönhörligen återfinns i alla textframtagna karaktärer (enligt mig).

Det finns faror i allt och vad rör detta så tycker jag att faran ligger i att beskriva en karaktär för nära ens egen värld, för lik en själv eftersom man då kanske vill försköna sin karaktär till omänsklighet. Alternativt att utgå ifrån att det man ser i sin egen omgivning är allmänt och vedertaget. Och att man låter fördomar man har om olika ”människotyper” ge sig till känna.

Jag har ett för mig talande exempel kring detta. Eller rättare sagt något som jag tror kan vara ett exempel. Jag skall förklara närmare men det tar lite emot eftersom jag då måste skriva något lite halvtaskigt om Viveca Stens ena huvudkaraktär, nämligen Nora Linde. Lite som att skriva illa om någons barn. Inte bra. Men risken att hon läser detta är allt annat än stor (hihi) så here goes. Säg gärna ifrån om du tycker jag är dum.

När första boken i Sandhamn-serien kom ut för en massa år sedan var vi läsare betydligt mer entusiastiska till deckare generellt, men också fortfarande nyfikna på deckare med en ”strong female lead”. OCH inte så trötta på ett platsorienterat tema. Numer tror jag att många av oss deckarläsare är matta på dessa koncept. Vi har ju läst några på senare tid. Först ut var väl Liza Marklund med tidningsreportern Annika Bengtzon. Camilla Läckbergs Fjällbacka-serie, Anna Jansson med sin Wern-serie, Åsa Larsson med sina deckare om Rebecka Martinsson. Det kan vara fler som jag just nu glömt av.

Alla dessa är bra! Inte tu tal om annat. Och jag försäkrar att jag står och hoppar jämfota över dessa fantastiska författarkvinnor som inte bara tagit en rejäl plats i en tuff bransch utan också gett oss fler deckarhjältar i form av kvinnor. Jubel!

Det är alltså INTE kvinnorna och/eller själva platserna som jag är trött på. Ge mig en deckare med FYRA kvinnor eller fler som stafettlöser mord runtom i hela Sverige och jag köper den direkt (hihi).

Jag har heller inget emot Viveca Stens böcker, tvärtom. Och numer är hennes karaktär Nora Linde riktigt trevlig och intressant att läsa. Men inledningsvis, dvs i dom första böckerna om Sandhamn var jag tidvis så förbannad att jag ville sluta läsa. Och än mer arg blev jag faktiskt när jag såg TV-serien där jag upplevde Nora, spelad av Alexandra Rapaport, som både smart, stark och driven. I böckerna – not so much. 

I böckerna var hon (enligt mig) motsägelsefull och intetsägande. Hennes relation till sin man var svagt presenterad. Flera gånger stannade jag upp i mitt läsande och frågade rakt ut  – Viveca Sten, känner du ens några kvinnor? Eller är bilden du skapar en fördom? Är det denna typ av kvinnor du ser runtom dig? Är Nora Linde en skugga av hur du tänker att dina kollegors fruar är?

För, för mig, blev det svårt. Svårt att ta in att en framgångsrik kvinna från privat sektors allra vassaste styrelserum skulle lyfta fram en så blek kvinna som Linde och samtidigt låta den ganska ointresserade Kriminalinspektör Thomas Andreasson valsa runt med en aura av dragningskraft runt sig.

Jag blev arg för att det kändes som att Nora Linde fanns där som utfyllnad. Medans Thomas Andreasson fick en identitet.

Men så slog det mig att Sten kanske faktiskt ”skrev ner” Linde för att inte överskugga Andreasson. För att boken inte skulle bli något feministisk epos. För att boken skulle läsas, sälja. Skulle Linde få växa, ta mer plats gradvis. Var tanken att ”lura” alla kvinnorädda läsare? Vallades vi in i en falsk trygghet om att Linde inte gjorde något anspråk på att överglänsa det trötte Andreasson?

Men det finns ju faror också i att tänka att läsaren är dummare än hon är. Och att försöka manipulera läsaren.

”Övertänker” jag nu igen?

Säkert.

Men det är sådant här jag tänker på när jag funderar ut mina karaktärer. Jag vill inte ge en för vag bild. Även en nertryckt och misshandlad kvinna är mer än så. Det finns annat att se. En karaktär får inte bli för platt men heller inte ta upp för mycket textmassa.

Jag tror det är viktigt att lägga tankemöda och analys på vad det är för människa som skall presenteras i karaktären. Inte bara en människotyp som man ser på avstånd. Och TROR sig förstå, ha en klar bild av.

Vi missförstår ju vår omgivning hela tiden. Vi feltolkar. Och det är inte alltid vi människor reflekterar över våra tidigare tolkningar, det är då som våra feltolkningar blir statiska.

Och ibland blir vi duperad av vår omgivning. Inte alltid med flit. Men att vi matas med en bild av någon som vi sedan köper i sin helhet.

Det är svårt.

Ja det är faktiskt det.

Men också intressant, jäkligt intressant.

 

Är det förresten bara kvinnor som skriver om kvinnor på detta sätt? Tips på deckare skrivna av män med en kvinna som ”mord/brottsutredare” (officiell eller inofficiell), mottages tacksamt?

Spara

Annonser

Författare:

Hej hej 👋 Jenny heter jag. Förtjust i böcker och att skriva. Gillar släktforskning, gröna växter, loppisprylar & att fota fina vyer.

9 reaktioner till “Karaktärsbeskrivningar

  1. Intressant inlägg! Håller verkligen med om att det är svårt att skapa ”levande” karaktärer, och tror också att man gärna gör sin karaktär lik sig själv… Har inte läst något av Viveca Sten så det var intressant att läsa din analys av hennes karaktärsskapande. Hennes karaktärer låter platta och tråkiga, och jag blir inte särskilt intresserad av att läsa hennes böcker även om hon säkert är en duktig författare i övrigt. Hur är det med Anna Janssons deckare, tror du? Har bara läst en av dem tror jag, och då reflekterade jag inget över hur hon skildrar kvinnorna, och då kanske särskilt huvudpersonen.

    Liked by 1 person

    1. Hej! Synd om jag skrämt bort dig från Viveca Sten nu. Det är i första hand hennes kvinnliga huvudkaraktär som jag tyckte var platt. Som om hon själv inte fann henne intressant. Hennes manliga huvudkaraktär har djup. Min subjektiva analys. I övrigt är Sten duktig & hennes senare böcker i serien är top notch! Det märks att hon är grundlig i sin research. Anna Janssons Maria Wern tycker jag är bra. Var några år sedan jag läste men minns att jag gillade karaktärerna.
      Tack för att du tog dig tid att läsa 🌷

      Liked by 1 person

  2. Intressanta reflektioner! Själv gillar jag Rebecka Martinsson eftersom hon är så olik de andra, inte så duktig, inte så perfekt liksom.
    James Petterson har skrivit en serie om en hemlig kvinnlig mordklubb. Han skriver ju väldigt mallat, men bra. Fast jag tycker inte karaktärerna är så minnesvärda, ändå har jag läst alla böcker i serien.

    Liked by 1 person

  3. Jätteintressant om de kvinnliga huvudrollerna i deckare. Det kan nog vara ganska svårt att skildra en kvinna om man som jag tror du är inne på, lägger den för nära sig själv. Inte för att man inte känner sig själv men kanske för att man vet så precis hur hon är att man inte tror det behöver skildras. Att läsaren ser henne lika tydligt som man själv gör, men det gör de oftast inte. Och då kan nog karaktären riskera att bli lite platt.
    Det här med kvinnliga karaktärer är intressant. Jag upptäckte något intressant när jag skrev min senaste bok, det intressanta i att gestalta karaktärer genom andra karaktärers ögon, om hur de får en extra dimension och att det kan bli ganska intressant när de båda bilderna (den av karaktären själv och den av någon annan) visar upp två delvis olika personer. Jag hoppas iaf att man får en mer mångfacetterad bild av mina karaktärer på det viset.

    Gilla

    1. Halloj! Tror det generellt är lite ”farligt” att förutsätta att andra ser det man själv ser, uppfattar det man själv uppfattar etc. när man skriver. Oavsett vad man skriver.
      Spännande det här med att lyckas få med olika tolkningar (egen och en annans) som du beskriver. Svårt, tänker jag. Men absolut att det borde ge en mer nyanserade bild av karaktärerna. Blir så nyfiken på din senaste bok. Den måste jag läsa 🙂

      Liked by 1 person

      1. Ja det tror jag med. Samtidigt måste man akta sig för att inte vara övertydlig. Det är en balansgång.
        Ja det tyckte jag med, för det är ju oftast så, om man tar en valfri person, att alla ser olika på den beroende på vad de har för förhållande till personen, så på så vis kanske man kan få en som du säger mer nyanserad bild. 🙂
        Vad roligt. 🙂

        Liked by 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s