Magkänslan

Det är svårt att vara människa.

Det är komplicerat att behöva omvärlden. Människorna och djuren. Stadens puls och den lantliga idyllen. Böckerna, bilderna och ljuden.

Intrycken.

Att behöva andra människors omdömen. Deras kärlek, åsikter och godkännande. Kritiken och dom synliggjorda misstagen.

Att behöva allt detta, och mer därtill för att kunna utvecklas och inspireras. För att finna stoff och information. Karaktärer och berättelser.

För i allt detta som för oss framåt finns också något tungt som kan få oss att stanna upp.

Något litet som bidar sin tid. Som träder fram när vi är sårbara. När vi jämför oss med andra och känner av våra egna tillkortakommanden.

Det är inte avundsjuka, inte heller missunnsamhet jag syftar till, utan mer en känsla av att inte räcka till, vara bra nog.

Känslan av att alla andra har mer, kan mer. Mer talang, vackrare ord. Är starkare i sin vilja. Har bättre uthållighet.

Egentligen handlar det nog inte om vad andra har. Utan om oss själva. Att vi tvivlar.

Hos mig kommer tvivlet ofta på besök. Så har det alltid varit. Trots detta är det först på senare år som jag börjat söka efter tekniker för att hejda tvivlet. Jag har kommit fram till att det inte är någon idé för mig att ”mota tvivlet i grind”. För mitt tvivel är kraftfullt som en orkan som slår sig ned med buller och brak.

Istället har jag funnit att något annat fungerar.

Jag åkallar min magkänsla.

Min magkänsla säger mycket lite. I sin mest avskalade form omfattas den inte av mer än några få ord.

Du har något, säger den. Du har något litet som gör dig speciell.

Inte ”bättre än”.

Jag tror inte begrepp som ”bättre än”, eller ”sämre än” kan bo i en magkänsla. Dessa fenomen är pålagor. Sådant som vi trasslar in oss i när vi skapar våra identiteter.

För mig är det eftersträvansvärt att finna metoder för att stänga ute omvärlden en kort stund och lyssna till min magkänsla, eller till min inre röst om du så önskar, eftersom jag så ofta tvivlar på mig själv.

Men hur vet man att magkänslan har rätt?

Det kan man kanske inte veta. Men jag tänker nog klamra mig fast vid tanken om att den har det.

Det får bli min religion.


 

4 Comments

  1. Fint och tänkvärt inlägg. Känner igen mig i det du beskriver kring tvivel. Jag tvivlar ofta på förmågan att kunna skriva. Jag pendlar mellan att känna en nästintill euforisk känsla när jag får till något bra, till de dagar då allt jag skriver känns som skräp. Att det ska vara så himla svårt. Ändå måste jag fortsätta, har inget val för jag älskar skrivandet och att gå in den världen. Men jag har nog också något. Något som gör just mig speciell. I alla fall väljer jag att tro det.

    Gilla

    Svara

    1. Tack. Känner igen mig i det du skriver om eufori & skräp.
      Ja det är jag säker på, att du har något speciellt och man måste ju försöka komma ihåg det även om det är svårt vissa dagar.

      Liked by 1 person

      Svara

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s