Ta plats!

I går morse gästade Camilla Läckberg programmet Efter tio. Bland annat diskuterades sexuella trakasserier och övergrepp. Viktigt ämne och högaktuellt i och med metoo-hashtagen på sociala medier. Utöver detta pratades det om Läckbergs ”värde” som författare. Att förlag budar på en tilltänkt bokserie baserat på en kort synopsis. Eftersom jag irrade runt här hemma, letandes efter linsskyddet till min kamera missade jag stora delar av samtalet. Men det spelar egentligen mindre roll, för det är inte vad som sas i programmet min bloggpost handlar om, utan mer om hur. Hur vissa klarar av att vara så där bra, i exempelvis TV, och hur det för andra är att likna vid en mardröm.

Oavsett vad man tycker om Camilla Läckbergs författarskap, hennes böcker eller om henne som ”kändisperson” så håller man säkerligen med om att hon är en stjärna i TV-rutan. Lugn och behaglig. Världsvan och orädd. Förvisso har Läckberg varit aktiv ganska länge och kanske är det så att med övning kommer färdighet, med rutin kommer säkerhet.

Men ändå. Alla människor fixar inte att vara sådär bra i det offentliga. Inte ens alla som trånar efter författarframgångar gör det. Och ändå verkar det bara bli viktigare och viktigare, för författarskapet, och i samhället i stort.

Man ska ta plats nu. Marknadsföra sig. Individen bakom är minst lika viktig som hennes arbete.

Så här tänkte man inte när jag växte upp. Då tänkte man nog att vissa hade ”det”, andra inte.

Vi 70-talister fick inte öva på att stå i centrum när vi gick i skolan. Vi behövde inte öva på att stå i centrum.

Tur för mig, har jag alltid tänkt, för jag är en av dom som darrar, svettas och stammar när jag står inför en grupp människor på det sättet. Jag är en sådan människa som tycker det är jobbigt att gå på möten där vi deltagare förväntas presentera oss själva i tur och ordning.

Snart är det min tur, tänker jag och hjärtat slår hårdare och hårdare och när det väl är jag så måste orden ut fort, fort.

Jag tycks heller inte bli säkrare med tiden. Tvärtom faktiskt. Eftersom jag misslyckas varje gång. Eftersom jag blir så nervös och därför misslyckas blir min skräck bara värre och värre för var gång.

Jag gillar inte när ett helt bord vänder sig och lyssnar på mig vid en middagsbjudning modell större. Jag gillar inte att hålla i möten.

För en sådan som mig är en direktsänd TV-studio en mardröm. Och även om jag kanske skulle klara av det skulle tankarna efteråt förstöra mig. Varför sa jag så? Varför satt jag sådär? Varför uttryckte jag mig så?

Så det är nog bra att jag lever här, lite i skymundan.

Men trots all skräck drömmer också jag om författarskapet.

Men i min dröm får författaren vara enstöring, om hon vill. Hon kan vara introvert, till och med lite märklig. Och hans eller hennes fantastiska förmåga, att föra fantasivärld från huvud till papper, är mer än tillräckligt. Vad gör väl en släng av social fobi, när du skriver så fantastiskt som du gör. Eller vad spelar det för roll om du är ful, när dina sagor är vackra. Att du hellre är i skogen än i stan. Att du hellre pratar med din katt, än minglar på en fest. Vad gör väl det, när du kan skriva som du gör.

Jag förstår nog att jag inte lär bli någon Läckberg. Det är inte min dröm.

Och kanske blir just jag aldrig ens publicerad.

Men jag tror du förstår mina tankar. Mina funderingar om hur mycket som ligger hos individen. Att hon skall tro på sig själv, ta plats, och kunna sälja sin produkt, och sig själv. Man skall våga och vara självsäker. Överallt, och hela tiden.

Och jag blir utmattad bara av att tänka på´t.


Programmet/klippen där Camilla Läckberg är med från gårdagens Efter tio finns här (om Metoo med Musse Hasselvall) och här (om nya bokprojektet).

Spara

Spara

19 Comments

  1. Jag förstår hur du tänker och visst kan man tycka att en författare borde kunna vara anonym. Men i dagens samhälle tror jag att alla vill känna alla och hur bra en berättelse än är så vill nog de flesta veta lite om den som skrivit det. Idag är det svårt att vara berömd och anonym. Vi är vana vid att lära känna alla i medier och därför tror jag att om man ska lyckas som författare måste man sälja lite av sig själv för att göra människor nyfikna på vad jag skrivit. Men visst är det jobbigt att tala om sig själv, vi är ju uppfostrade till att inte vara bättre än någon annan. Lycka till och tro på dig själv.

    Liked by 1 person

    Svara

    1. Jag skulle vilja vara författare UTAN att vara berömd/känd. Alltså sitta & skriva på mina berättelser dagarna i ända utan att behöva snygga till mig & mingla runt. Vetskapen om att andra läser det jag skriver & att jag får betalt för det skulle liksom vara nog hehe. Men jag förstår vad du menar, jag tror inte heller det fungerar i dagens samhälle. Det är som det är & chansen att just jag blir publicerad är ändå så liten. Men det är svårt att önska något så mycket, men samtidigt inte. Tack, jag skall försöka tro på mig själv. Tack för att du läste och för din kommentar 🙂

      Liked by 1 person

      Svara

  2. Det nya landskapet med ”vanliga” medias och sociala mediers många kanaler skapar ett sådant brus att det nog krävs mer än att bli utgiven för att nå ut, på riktigt nå ut. I dag är ju alla sina egna varumärken och tidigare synder på sociala medier kan komma ikapp och bita en i rumpan. Så pressen på alla blir oundvikligen större, vi dömer andra utifrån deras närvaro på nätet, i högre grad.
    Känner igen mig i din beskrivning av 70-talisternas skola, en lärare på gymnasiet sa till och med till mig att det ”inte är så viktigt” att prata inför klassen. Det säger nog ingen lärare i dag.
    Läckberg är ju fenomenal och har personligheten i kombination med erfarenheten, sådant skapar självklart trygghet. Jag har haft en diagnostiserad social fobi (uttrycket används lite slarvigt i dag för allmän blygsel) sedan tonåren, men det tror nog ingen som träffar mig, för jag kan prata inför vem som helst. Det har krävt, och kräver, hårt arbete och övning, konstant kbt kanske man kan säga 😄 Men det går! Om man vill, det gäller ju att verkligen vilja också. Och då hamnar vi oundvikligen i frågan ”vad är viktigt för mig?”. Den måste vi alla svara på, oavsett hinder, svårigheter, möjligheter. För mig är svaret att det är viktigt att min hjärna inte får diktera villkoren för vad jag kan eller inte kan göra.
    Intressant ämne i alla fall, jag funderar som många andra aspirerande författare på den saken också. Vad vill jag säga med det jag skriver? Vad har jag att säga, utöver det jag skriver, liksom?
    Trevlig helg! 😊

    Liked by 2 people

    Svara

    1. Jo du har rätt i att det krävs det där ”lilla extra” idag också för att nå ut. Idag är det där ”extra” dessutom mer fokuserat på personen, individen bakom arbetet, än tidigare. Det är nog det jag ogillar mest. Vissa människor är ju mer ”långdistansare”, som växer med uppgiften och kanske inte har den omedelbara wow-effekten. Å andra sidan har kanske alla den ibland, inklusive jag. Inget jätte-wow, men ett litet ett, någon gång ibland. När man är trygg etc. Jag skulle bara önska mig ett samhälle med lite mindre sälj-sälj-sälj även om jag ser att det inte är någon idé att streta emot. Fast lite måste jag nog ända sätta mig på tvären. Jag känner starka, bra, hederliga & begåvade människor som inte riktigt klarar av att se sig själva som ”all that”, som därför blir osynliga i bruset du nämner. Usch, det ogillar jag.

      Det du skriver om ”tidigare synder” är ett intressant topic. Det pratade jag om med en annan skrivare för en tid sedan. Allt kan ju misstolkas och vändas än hit, än dit. Det här med sociala medier är faktiskt livsfarligt hehe :). Men också så fantastiskt. Ja jisses.
      Trevlig helg du också ❤

      Liked by 1 person

      Svara

      1. Absolut, människan bakom spelar en allt större roll. Inte bara ska det finnas något att berätta kring själva boken, utan även gärna runt författaren som person, så denne kan synas i Malou eller Vi i villa eller andra sammanhang och ”nå ut”, så att säga. Nu tror jag inte att det spelar någon som helst roll för förlagens vilja att satsa på ett manus, är det en bra bok som hittar läsare så spelar författarens vilja att vara ”all that” ingenting. Jag tycker mig ständigt se böcker som vinner priser eller omtalas, där författaren uppenbarligen är etablerad, fast jag har noll koll på vederbörande. Så det beror kanske lite på vilket håll man kollar också?
        De där mer tillbakadragna typerna finns också, men de syns kanske inte lika mycket och då tror vi att de inte finns?

        Sättet som samhället blivit, där alla är en produkt är verkligen på gott och ont. De som förut hade nackdelar av att de inte var så pluggsmarta men trevliga och lättlärda kan i dag få in en fot genom att visa upp sin personlighet, på samma vis förlorar ju en pluggsmart person på att i vissa sammanhang inte vara så bekväma. Bäst har de det som är både och! 😀
        Det där är hårddraget, såklart. Men du förstår kanske vad jag menar? 🙂

        Liked by 1 person

      2. Ja jag förstår precis. Några av mina favoritförfattare är faktiskt sådana där lite mer ”tillbakadragna typer” hihi och det har hänt att det stör mig. Jag blir ju såklart nyfiken på personerna bakom, så att säga 😉
        Jaja, det som inte dödar, härdar (som dom säger). Och lite marknadsföring har nog ingen dött av egentligen (om man nu skulle bli så lyckligt lottad att bli publicerad någon gång i framtiden).
        Fortsatt trevlig vecka!

        Liked by 1 person

      3. Att som författare väcka nyfikenhet är väl aldrig fel?! 😊 En av mina favoriter, John Irving, gör intervjuer i mjukisbyxor ibland, sådant måste gillas.
        Jag tänker att delen som kommer efter en eventuell utgivning får komma just efter, först ska nästa manus bli klart. Att hålla fokus hjälper mig när funderingarna fladdrar i väg 😄

        Gilla

  3. Men marknadsföring kan ju vara så mycket tänker jag. Det är så klart perfekt om man kan framstå som världens trevligaste och intressantaste person i en tv-soffa (hur många författare som nu någonsin bjuds in dit), men om jag tar mig själv som exempel på en möjlig läsare, så är TV inte så viktigt för mina bokinköp. Blogginlägg däremot, antingen av författaren själv, eller av någon som recenserar dennas böcker, har gett mig massor av boktips. Nu menar jag inte att alla läsare är som jag, bara att den författare som vill nå just mig skulle kunna göra det utan framträdanden och mingel, t.ex. genom att skicka recex till en viss typ av bokbloggare. Det finns också ett par författare vars bloggar gjorde att jag sedan läste deras böcker. Så även den som känner ett stort NEJ inför vissa typer av marknadsföring kanske kan hitta något annat format som passar bättre tänker jag.

    Liked by 2 people

    Svara

    1. Du har ju så rätt. Och som du skriver så är det få författare som ens syns i TV eller dylika. Däremot ligger det nog ganska mycket annat på författaren i form av marknadsföring. Men allt detta är ju som att oroa sig i förskott alternativt onödan. Det får jag nog sluta med 🙂 . Trevlig dag!

      Gilla

      Svara

  4. Hej och vad roligt att hitta hit till din fina blogg! Jag känner igen mig så mycket i dina funderingar. Jag är själv en väldigt introvert (om än ganska social) person, och kände länge att rädslan för någon slags offentlighet faktiskt hindrade mig lite från att ta tag i mina skrivdrömmar. Men sedan bestämde jag mig för att jag skulle utmana mig själv lite och startade bloggen för några år sedan, och efter det tycker jag att jag liksom tar små steg i rätt riktning. För mig (precis som för dig) så skulle det kännas som rena självmordet att behöva sitta i en tevesoffa, men det är väl i ärlighetens namn inte så troligt att jag någonsin kommer bli tvungen att göra det, och jag tänker att det finns så mycket annat jag kan göra. Just som Bara hitte på menade, internet är en enorm tillgång på marknadsföringsmöjligheter där det skrivna ordet är det som är viktigast, och inte det talade. Jag försöker tänka så, att när (om) jag blir publicerad ska jag fokusera på allt som jag kan och vågar och är bra på, och försöka att inte vara så rädd för det andra.
    /Linda

    Liked by 1 person

    Svara

    1. Hej! Trevligt att du hittade hit. Du har helt rätt att man får fokusera på det man är bra på och lägga det där andra åt sidan. Och som sagt, chansen att jag ens blir utgiven är liten. Men det var en tanke som slog mig när jag såg programmet med Läckberg. Hur bra vissa är på allt det där. Vi är olika vi människor, så är det bara 🙂

      Liked by 1 person

      Svara

  5. Tror vi människor lätt blickar mot stjärnorna när smultronen vid våra fötter är lika bra och godare. Vad jag tänker är att, jag blir superglad när min dotter vill läsa mitt manus, jag blir överraskad när någon kommenterar vår blogg,

    Gilla

    Svara

  6. Och nu skickades detta innan jag skrivit klart pinsamt javisst men jag tror ni överlever😁 fort..men jag är nervös vid båda tillfällena. Visst finns det många författare som vi inte vet vem de är eller hur de ser ut. Vi läser dem ändå, och förlagen trycker deras böcker. Kämpa på låt oss inte skrämmas. 😅

    Liked by 1 person

    Svara

    1. Det är ju sånt som händer (att man råkar skicka iväg innan meddelandet är klar alltså).
      Tack, jag skall kämpa och försöka att inte låta mig skrämmas (så mycket hihi) =D

      Gilla

      Svara

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s