Lyckorus, formuleringar, ord & sånt

Under den gångna veckan har känslan av lycka emellanåt kommit över mig. Ett brus som nästan gett gåshud, men inte riktigt. En pirrig känsla i magtrakten och tårkanaler som gjort sig redo. En kort sekund, sedan har det varit över men känslan som stannat kan liknas vid värmen framför en brasa, en kall vinterdag.

Ord, formuleringar. Sammansatta ord från lite varstans, tidningar, böcker, sångtexter. Vackra ord, roliga meningar. Det bubblar till i mig. Så konstigt egentligen att jag ibland är så mottaglig. Nästan som om allt jag läser är skrivet till mig. För mig. För att jag skall få le. Bli varm.

Det började med Selma. Hon tryckte på en knapp. I måndags.

Jag letade efter Selma Lagerlöfs Kejsaren av Portugallien. Det var så länge sedan jag läste den och den har funnits på min mentala läslista ett tag. Jag har en fin rosa pocket av den boken. Med blommor på. Jag vill gärna läsa böcker som har vackra omslag. Det borde vara oviktigt, men det är det inte. Min bok tycktes vara som bortblåst. Har jag lånat ut den?

Att låna ut böcker är något jag hatar och älskar på samma gång. Älskar för att jag då får skryta med mitt omfattande bokbibliotek och ges möjligheten att lyfta fram mina favoriter och ge tips. Men jag avskyr det för jag saknar böcker som inte kommer hem. Som i måndags när jag inte kunde hitta min rosa Selma-bok. Jag hittade en annan upplaga av samma bok. Den fick duga, trots att den är ful och hård. Skitful.

Några sidor in i den, när Jan i Skrolycka ser sin dotter Klara Fina för första gången:

Schalen var så pass undanviken, att han såg det lilla rynkiga ansiktet och de små vissna händerna.

De små vissna händerna. Vissna.

Är det inte en fantastisk formulering?

Det är ju precis så nyfödda händer ser ut. Men det är näst intill utmanande att läsa, tycker jag. För vem skriver, säger, tänker så om en nyfödd. Vissna.

Jo, Jan i Skolycka, han skulle tänka så. Jag älskar Selma.

I mitt hem bor jag, min sambo och min son som är tjugo år och arbetar i teknikbutik. Min dotter som är sexton år och studerar på gymnasiet och vår hund, en schäfer. Jag har ytterligare en son men han bor i Gävle och går på högskolan där. Han skall bli gymnasielärare.

Med stora barn lever man lite annorlunda än med yngre barn. Saker som är livsviktiga för småbarn är bagateller för stora och tvärtom. Att samtala och fråga varandra saker är fortfarande lika viktigt men det sker i lite vuxnare former. Exempelvis är det inte lika viktigt att äta middag tillsammans nu, som då, för att hinna med att prata. Ibland blir det lite huller om buller med den saken.

När man sitter där ensam med sin tallrik, då kan man läsa noveller till maten. DET NI!

Och det var precis vad jag gjorde häromdagen när jag slevade i mig pasta med mozzarella, som jag såklart inte borde äta eftersom det gör mig så fasligt tjock.

Jag läste Doris Lessings novell Katter (ur novellsamlingen med samma namn). Fantastisk liten berättelse om en äldre hankatt som sitter utanför en familjs hus och bidar sin tid och en ung vacker halv-siames som likt den prinsessa hon enligt sina ägare är får grannskapets hankatter på fall. Men det är inte enbart katterna som är intressanta. Det är Lessings fantastiska förmåga att berätta så mycket i något så litet.

Novellen utspelar sig under ”den hemska vintern 1962” då kylan (enligt Lessings novell) gjorde att vattenrören frös och boende i området, ett arbetarkvarter någonstans i England, blir utan vatten i kranarna. De boende tvingas att i hinkar hämta kallvatten nere på hörnet av (den oplogade) gatan.

Novellen om katter må vara kort, med den säger mycket. Den visar ett klassförtryck och människor som härdar ut (tills våren kommer och kylan ger med sig, i det här fallet).

Det finns något busigt, upproriskt och humoristisk i det Lessing skriver. Och meningar som denna ger mig lyckorus:

Den där vintern gav oss vidare insikter i de häpnadsväckande umbäranden som engelsmän frivilligt uthärdar.

Jag ser att jag redan skrivit för mycket. Men jag har en liten, liten mening kvar jag vill visa dig. Har du tid och ork att läsa?

Har du sett Stranger Things på Netflix? Säsong två har precis kommit ut men jag vill se säsong ett igen, innan jag tar mig an tvåan. Jag började igår.

I avsnitt ett, när polischef Jim Hopper hittar den försvunna pojkens cykel besvarar han en av sina mannars fråga, om huruvida pojken kan ha lämnat cykeln där, med:

A bike like this is like a cadillac to these kids.

Den här meningen säger mycket. Allt vi får veta, om polischefen, om pojken, om staden, om människorna, om tiden.

Briljant.

Så, nu skall jag inte skriva mer. Jag måste hinna läsa lite också.

Trevlig helg ❤

Spara

Spara

13 Comments

  1. Jag är liksom du väldigt förtjust i Selma, men Kejsaren av Portugallien har jag faktiskt inte läst. Får kanske ta och göra det snart. Hon har ju ett sådant otroligt språk, både i ordvalen och i rytmen. Jag gick faktiskt in och kollade lite på Projekt Runeberg bara för att få en liten minidos och bara på första sidan i Gösta Berlings saga (efter “Äntligen stod prästen i predikstolen” som ju är en suverän inledning) hittade jag beskrivningen “Prästen hade en skalds djupa ögon och en fältherres fasta, runda haka, allt hos honom var skönt, fint, uttrycksfullt, genomglödgat av snille och andligt liv”. Genomglödgat, ett sådant ord. Varför använder vi inte det oftare?

    Liked by 1 person

    Svara

    1. Ja varför gör vi inte det? Ett sådant makalöst ord.
      Tack för att du påminde om Projekt Runeberg, det var ett tag sedan jag kikade in där och då var det allt som oftast för att läsa i Nordstedts Biografiska uppslagsbok – ”vem är det”, eller ”vem är hon” när jag stötte på människor i släktforskningen, som kunde tänkas finnas med där. Att hela romaner finns där har jag helt missat. Blev så glad av att se det. Så tack.

      Gilla

      Svara

    1. Ja snygga böcker är inte att förringa =)
      Selma är så härlig. Jag fick mersmak så jag tog ner hennes roman Anna Svärd från bokhyllan igår kväll. Den har jag faktiskt aldrig läst. Så detta skall bli spännande.
      Men jag måste ta mig i kragen och läsa lite mer samtida författare också. Jag är orolig att min språk blir väldigt gammaldags annars he he. Nästa bok får bli något nyare.

      Liked by 1 person

      Svara

      1. Verkligen inte! Omslagen är nog så viktiga 🙂
        Jag har inte heller läst Anna Svärd, mina favorithistorier av Selma är Jerusalem och Herr Arnes penningar.
        I perioder tycker jag det blir lite samma typ av läsning, väldigt mycket samtida eller en massa gammalt. Det går i vågor hur lusten ser ut. Det kanske skulle vara ett nytt spännande grepp att skriva en nutidsroman på äldre svenska? Vem vet! 😉

        Liked by 1 person

      2. Jag är för nya grepp! Även om jag är skeptisk till just en nutida roman på ”gammel-svenska” he he, mest för att jag hört så många som undviker äldre romaner pga språket. Och att jag själv fått rekommendationen att vara sparsam med äldre ord. Rätt eller fel, vet ej. Men det har gjort mig skraj hihi =D
        När kommer det nytt blogginlägg hos dig egentligen? Jag går av och an och väntar här. Nä skojade bara, menar inte att press-stressa. Allt får ta sin tid. Men såklart väntar jag lite, men det kan jag gott göra 🙂

        Liked by 1 person

      3. Är inte alla sätt att sticka ut bra sätt? Nej, kanske inte. Men jag tänker att det beror på hur man använder de äldre orden, det äldre språket. I Twilight fick ju språket t.ex. visa att Edward var från en annan tid (som om inte språket förändras med tiden man lever i…). I mitt nya manus har jag med en lapp som skrevs på 1920-talet. Valde att använda en gammal stavning på ett ord, fast stavningsreformen skedde 1906, om jag inte minns fel. Min tanke är att en arbetarkvinna längs Västerbottenskusten kanske har med sig sin korta skolgång, men knappast har tillåtits att utveckla språket mer efter det. Ja, ja. Återstår att se om detta kommer kritiseras. Intressant ämne iaf!
        På lite samma tema så använder jag dialekt, men den har jag fått slipa ner rejält. Bara enstaka ord som avslöjar att det är dialekt som talas, annars blir det jobbigt att läsa, för den som inte talar dialekten åtminstone.
        Vad glad jag blir att du håller utkik efter nya inlägg från mig 😊 Det gör min dag! Jag har haft en del med redigering och behövt prioritera det, men det kommer ett inom kort. Under tiden har jag mycket glädje i att läsa din och andras bloggar, fantastiskt vad vi kan och gör! 😊

        Liked by 1 person

      4. Det är ju en heelt annan sak :). Jag såg framför mig ”Selma”-språk i en renodlad samtidsroman. Utan syfte. I ett brev elr dylika från förr, skulle jag också anv ett äldre språk. Då återger/citerar man ju. Det tror jag är en kanonidé. & spännande!
        Det här med dialekt är intressant ja. Det är ju det allas vår Selma använder också. Gammal värmländska. Det är coolt. Tonen i mitt manus är nog något ”ålderdomlig” överlag. Det kan fungera eftersom den utspelar sig 1905. Men detta kan komma att redigerad bort. Det återstår att se. Som sagt har jag fått höra att ta det varligt med det ålderdomliga. Det är kritik som satt sig. Men jag tror & hoppas balans infinner sig med tid.
        Du bloggar när du har tid, såklart.
        Nu är det helg snart. Yay! Hoppas du får en fin sådan.

        Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s