Bygga, bygga liten saga

Just nu har jag svårt att fokusera på skrivandet av min berättelse om fosterhemsinspektör Gustafsson trots att det är så roligt. Jag har grottat ner mig i ett minutiöst researcharbete som aldrig tar slut. Fastnat i rollen som den noggranna släktforskaren där allt måste klaffa. Vara rätt.

Jag blir sådan här, inte bara när jag skriver utan även när jag gör annat. Jag har svårt för halvmesyrer. Jag vill ha kött på benen och jag gillar tydlighet. Att vara tydlig.

Men ibland glömmer jag bort att människor kan lista ut saker själva. Att jag egentligen inte behöver skriva ut alla steg i en händelse. Människor kan dra egna logiska slutsatser.

Men kanske hellre för mycket information än för lite?

Jag blir stressad när jag läser artiklar där skribenter hoppat över viktiga informationssteg i tron om att dessa är självklara för alla läsare. Som en grogrund för missförstånd och olika tolkningar tänker jag. Å andra sidan måste tydlighet balanseras mot risken att dumförklara läsare. Men detta kan göras bra. Bra skribenter fixar det galant.

Jag är själv rädd för att bli missförstådd. Jag tror det är därför tydlighet är så viktigt för mig.

I det skönlitterära skrivandet kan drivkraften att vara tydlig bli ett hinder. Exempelvis vet jag att det är viktigt att låta läsaren få vara delaktig i berättelsen. Läsaren kanske vill bygga sina egna kulisser, vidarutveckla karaktärerna och så vidare. Övertydlighet kan hindra läsaren från detta medskapande.

Jag tror att jag är på god väg att finna en balans mellan tydlighet och övertydlighet i mitt skrivande. I själva berättandet.

Vad jag saknar just nu är förmågan att dra gränser i mitt researcharbete. Hur mycket information jag behöver är en fråga jag ofta ställer mig. Och det kanske egentligen handlar mer om noggrannhet. Men också om hur tydligt jag vill mejsla ut min berättelse. Ju mer information jag har, ju mer jag kan, desto säkrare och mer övertygande blir min berättelse. Att jämföra med en uppsats eller varför inte ett debattinlägg. Ju mer underbyggda mina argument är, desto mindre risk är det att någon slår hål på dem.

Det är en saga, men trädstammarna kan ändå inte vara rosa.

Om du läst här förut så kanske du minns att mitt pågående skrivprojekt utspelar sig runt förra sekelskiftet, närmare bestämt år 1905 och några år framåt. Karaktärerna är fiktiva men staden Stockholm där berättelsens huvudperson att bosatt är ju högst verklig. Så är också fenomenet som berättelsen handlar om – fosterbarnen, eller ”fosterbarnsindustrin” som man ibland hänvisar till i och med att pengar bytte ägare i samband med utplacering av fosterbarn. Många, många barn placerades ut i fosterhem förr. Det fanns bra fosterhem där längtan efter ett barn att ta hand om var rådande, men i många fall handlade det om en inkomstkälla för fattiga fosterföräldrar. Det var också en fråga om gratis arbetskraft. Dessa barn, vars mödrar ofta var ogifta och därför oförmögna att ta hand om sina barn, var heller inte särskilt ansedda i samhället. En generell syn som såklart också genomsyrade den ofta bristfälliga omsorgen om dessa barn. 1905 hade det tillkommit lagar som skulle skydda fosterbarnen, men förändring skedde långsamt.

Min berättelse handlar inte om de ekonomiska system som gjorde denna ”industri” möjlig, inte heller handlar den om problemen bakom, det vill säga fattigdomen, synen på kvinnor, tillåtet barnarbete och så vidare. Min berättelse handlar inte heller om de kända kriminalfall som rörde så kallade änglamakerskor för den här tiden. Men allt detta behöver belysas i bakgrund av min berättelse för att den skall få liv. Därav det omfattande researcharbete jag nu har svårt att värja mig mot.

Min berättelse handlar om en man som egentligen inte bryr sig särdeles mycket om dessa barn, för han bryr sig mycket lite om något annat än sig själv och sina egna vedermödor (som är mycket få).

En man vars förakt för människor han anser oförmögna att tänka själva och med fallenhet att vända kappan efter vinden, faktiskt gör honom till något av en hjälte. Åtminstone i några fosterbarns liv.

Och riktigt så enkel är nu inte berättelsen om fosterhemsinspektör Gustafsson att han själv skulle ha tagit sig an dessa barn, adopterat dem och gett dem ett kärleksfullt hem med mat i magen och ett par hela skor. Det ligger nämligen inte alls i Gustafsson natur att ägna sig åt sådana uppoffringar. Nä, det finns något annat i berättelsen som jag inte kan gå in på. Gjorde jag det, vore det inte längre någon idé för någon att läsa den sedan.

Mitt dilemma kvarstår, det är svårt att skriva med själ och hjärta när ens berättelse äter så mycket information. Frågor uppstår. Vad kan jag hitta på och vad bör vara på riktigt? Varför finns det så mycket information? Avgränsningar!

Jag hamnar såklart på villovägar och börjar hela tiden skriva på annat. En dikt här, en låttext där, en novell. Jag har kommit på flera (enligt mitt tycke) superbra titlar på manus som inte finns. Kaos!

 

Stopp där! Jag hör nog vad du tänker, att jag har tagit mig vatten över huvudet. Aja baja du =D

Det ordnar sig säkert. Jag finner en lösning, det är jag säker på. Jag SKA få ihop detta manus. Det ska gå.

Kram & tack för läsning.

Spara

16 Comments

  1. Jag tycker verkligen inte du tagit dig vatten över huvudet! Det låter som en spännande och intressant berättelse du filar på.
    När det gäller mängden fakta så tror jag det måste bli en avvägning, du måste känna till mer än du skriver ut, men mest för att kunna måla bilden och känslan för läsaren så att jag känner att jag är där. Och sedan handlar det om målgrupp, skriver du för historiker eller för vanligt folk? Siktar du på vanligt folk behöver du egentligen bara tidsmarkörer, hästens klapper mot kullerstenen kanske, eller det fladdrande ljuset i lyktorna som lyser in genom vilken-sorts-glasfönster-de-nu-hade-på-den-tiden.
    Och när det gäller skriva på näsan: jag har precis fått feedback på ett manus och jag fick kritik för att jag var för subtil – just av rädsla för att skriva läsaren på näsan – så, åter igen, här behövs fingertoppskänsla i avvägningarna och mer feedback från läsare före jag hamnar rätt.
    Hm … många viktiga funderingar i det här inlägget 🙂

    Liked by 2 people

    Svara

    1. Tack så hjärtligt för din kommentar.

      Tack, jag tycker själv min berättelse är spännande faktiskt. Men det kanske är en förutsättning. Jag skriver till oss vanliga människor så det här med tidsmarkörer är bra. Och som du skriver så måste jag kunna mer om tiden än det jag skriver ut. Så är det verkligen, material som tagit mig timmar att finna, läsa etc kan vara en liten ynka rad i mitt manus. Hohojaja!
      Det där om fingertoppskänsla är sant. Jag brukar lita till min men på sista tiden har jag börjat undra om jag ”har den”. Nåja det ordnar sig säkert.
      Jag tänker att jag måste försöka strunta i att ”läsa på” en tid och bara skriva. Lämna tomrum i texten där jag är osäker, som jag gjort tidigare. Jag måste få skriva innan materialet är så omfattande att jag inte orkar skriva om det. Gick det där att förstå?
      Å så spännande med feedback på manus. Subtil säger du? Kanske bättre än övertydlig? Enklare att lägga till än dra ifrån? Jag skulle sååå gärna vilja läsa något du skrivit. Du har ingen gammal novell eller dylika som bara ligger och skräpar *skrapar med foten 🙂
      Hur som haver, hoppas du får en trevlig dag!

      Liked by 1 person

      Svara

      1. En bra berättelse är per definition spännande – och vi skulle inte kunna skriva dem om vi inte tyckte de var det. Men de kanske inte är spännande på det viset att det platsar som ”spänning”. Om du förstår du vad jag menar? Så är det i alla fall med min historia.
        Precis! Timmar av research kan utmynna i en enda mening, som säger galet mycket å andra sidan.
        Jag tror jag förstår, att bara skriva på och fylla i resten sedan tror jag är ett smart drag. Sedan kan du redigera om den femtio gånger och fylla på med fakta, tidsmarkörer, brodera miljön o.s.v. Men huvudsaken är att du har historien på print. Manuset jag haft på testläsning nu började som ett helt annat, sedan skrev jag om det, sedan lade jag till en hel bihistoria, sammanfogade två personer till en. Det tar tid det där, det som kommer efter själva grundjobbet.
        Absolut! Jag tänker också så, att det är lättare att lägga till än dra ifrån. Men jag måste nog dra ifrån på sina håll också, mest tillbakablickar som blir lite upprepande o.s.v. Och kapa så manuset inte bara sväller.
        Vad gullig du är! Nej, jag har bara gamla grejer och feelgood för veckotidningar (skickat in, inte fått svar än), ingenting som känns aktuellt att dela med mig av … *rodnar och tittar bort* 😉
        Ha en fin dag du med!

        Liked by 1 person

      2. All redigering! Puh. Det är ett jädrans jobb, slit och släp. Det ser jag inte fram emot. När man är ”klar” och skall börja mangla sin egen text tills man är så trött på sig själv och sitt manus att man nästan storknar.

        Lycka till med feelgood-arna. Att dom blir publicerade. Heja!

        Liked by 1 person

      3. Det pendlar dramatiskt nu känner jag, från ”det här kommer aldrig att gå” till ”ja men nog blir det här bra ska du se”. Redigeringens karusell, eller skrivandets karusell i stort kanske jag ska säga.
        Jag såg en dokumentär med John Irving där han pratade om att kunna varje mening i manuset utantill, för att han vridit och vänt på varje en så många gånger, sådant imponerar för det kräver så jäkla mycket.
        Jag tycker visst du ska se fram emot redigeringen! Det händer så mycket då och inte minst så har du greppet om din berättelse, en rätt skön känsla kan jag meddela 😊
        Tackar! Det dröjer väl något år eller så innan jag får veta p.g.a. lite feltänk kring årstider, haha.

        Liked by 1 person

  2. Vågar jag säga detta efter att ha läst din inspirerande text. Jo det är så att jag skriver utan att veta ett dugg. Och då uppstår frågorna som jag tror läsaren vill veta. Så letar jag upp svaret på det samtidigt som jag tuggar i mig lite ny information som ibland blir med i texten och ibland inte. Jag måste säga att jag blev nyfiken på ditt manus. Jag får följa dig här och se hur det går. Hejar på 👍

    Liked by 2 people

    Svara

    1. Hej 👋
      Jag brukar också jobba så, skriver & letar info samtligt, allt eftersom sådär. Just nu har det blivit för mycket koncentrerad info-insamling & det är nog inte så bra för mig. Det blir så jobbigt att ”ta hand” om all info sedan. Skriva in den. Vad skall vara med, eller inte. Gallra. Ja du förstår säkert.

      Kul att du vill följa 😀

      Liked by 1 person

      Svara

      1. Ibland behöver man mycket bakgrundmatrial för att historien ska bli levande i sitt eget huvud. Vad läsaren sen behöver är svårare att avväga som du säger. Jag brukar ha med för lite. Brukar likna mitt skrivande vid en Japansk trädgård. Avskalad och ren. Då är det bra med testläsare som frågar, varför det, hur då, och nu hänger jag inte med i svängarna 😀😁😆

        Liked by 1 person

      2. Vilken fin liknelse ändå ”japansk trädgård”. Jag gillar att skriva och läsa dikter just av den anledningen. Att dessa kan vara så rena, så avskalade. Det är upp till läsaren att tolka. I romaner etc. blir det lite jobbigt med för mycket gissande.
        Ja testläsare är nog väldigt bra. Jag bara haft två testläsare i mitt skrivande hittills. När jag är klar med detta manus skall jag göra förfrågningar efter fler. Det skall bli spännande (och läskigt).

        Liked by 1 person

  3. Jag blev JÄTTESUGEN på att läsa din bok! Skriv skriv och ge ut genast tack!

    Känner för övrigt väldigt mycket igen mig i att min ovilja (fobi?) inför att bli missförstodd gör mig övertydlig i många fall och att jag nog också måste begränsa mig där i mitt manus…

    Liked by 1 person

    Svara

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s