Jag tröttnar

Jag har inte skrivit så mycket på sista tiden. Eller det stämmer inte riktigt. Jag har skrivit, men bara inte så mycket på mitt manus.

Jag har gjort andra viktiga grejer. Som att försöka hitta den absolut bästa tekniken för mitt skrivande. En metod eller flera metoder, mixade. Skräddarsydd för mig. Det är det jag sysslar med just nu.

Och anledningen är enkel. Det är något fel på hur jag arbetar med mitt skrivande. Noveller, kortare berättelser, artiklar, beskrivningar, manualer, recensioner och så vidare, går alldeles utmärkt. Men längre texter, såsom exempelvis ett bokmanus, ja det är där jag får problem.

Continue reading →

Så ses vi igen kära bloggen

Det var en stund sedan jag skrev här nu. Det har varit så mycket annat så här efter jul. Ditten och datten, datten och ditten.Jag har dessutom varit så ohyggligt trött. På sparlåga så att säga. Detta skyller jag oavkortat på solbristen här i Stockholmsområdet.

Om sanningen skall fram så är jag fortfarande trött. Men jag kommer att ha mer skrivtid framöver. Och det, om något, kan nog fungera som en liten vitamininjektion.

Jag har läst era bloggtexter emellanåt. Jag prenumererar på många via mejl. Jag har noterat att ni också har en hel del att stå i.

Livet.

Continue reading →

Något annat än det som först var

Igår försökte jag övertyga min dotter om att saker man gör kan leda till nya saker, möjligheter och tillfällen.

Hon tittade på mig som hela jag var en enda stor floskel. Och jag klandrar henne inte. Hon är tonåring, med något som närapå kan liknas vid livsleda. Och hon är frustrerad, över skolan, vännerna. Sina egna och världens, verkliga och imaginära, begränsningar.

Jag minns så väl hur det var.

Jag stannade av i mitt lilla tal och återföll till den roll där hon vill ha mig. Som den förstående mamman. Mamman som kramar om och tröstar.

Det finns en tid för allt.

Men du som läser det här är inte min tonårsdotter. Jag tror att du kan förstå. Förstå vad jag menar när jag skriver om den lilla sticklingen som på eget bevåg spirar upp ur jorden en bit från moderplantan.

Continue reading →

Att krysta fram ord

Just nu befinner jag mig i det där vedervärdiga tillståndet där ingenting går enkelt. Ingenting.

Jag kämpar med formuleringar och krystar fram ord och ingenting blir särdeles bra.

Jag undrar om jag skall ta några dagars paus i manusskrivandet och se om det lättar?

Jag funderar på om jag behöver fylla på med inspiration och energi. Göra annat?

Jag har ont i svanskotan. Jag får det ibland. Jag tror att min höft är sned. Att mitt ena ben är något lite längre än det andra. Eller så är det det andra som är kortare, jag vet inte.

Continue reading →

Bygga, bygga liten saga

Just nu har jag svårt att fokusera på skrivandet av min berättelse om fosterhemsinspektör Gustafsson trots att det är så roligt. Jag har grottat ner mig i ett minutiöst researcharbete som aldrig tar slut. Fastnat i rollen som den noggranna släktforskaren där allt måste klaffa. Vara rätt.

Jag blir sådan här, inte bara när jag skriver utan även när jag gör annat. Jag har svårt för halvmesyrer. Jag vill ha kött på benen och jag gillar tydlighet. Att vara tydlig.

Men ibland glömmer jag bort att människor kan lista ut saker själva. Att jag egentligen inte behöver skriva ut alla steg i en händelse. Människor kan dra egna logiska slutsatser.

Men kanske hellre för mycket information än för lite?

Continue reading →

Ta plats!

I går morse gästade Camilla Läckberg programmet Efter tio. Bland annat diskuterades sexuella trakasserier och övergrepp. Viktigt ämne och högaktuellt i och med metoo-hashtagen på sociala medier. Utöver detta pratades det om Läckbergs ”värde” som författare. Att förlag budar på en tilltänkt bokserie baserat på en kort synopsis. Eftersom jag irrade runt här hemma, letandes efter linsskyddet till min kamera missade jag stora delar av samtalet. Men det spelar egentligen mindre roll, för det är inte vad som sas i programmet min bloggpost handlar om, utan mer om hur. Hur vissa klarar av att vara så där bra, i exempelvis TV, och hur det för andra är att likna vid en mardröm.

Continue reading →

Hemligt

Häromdagen fiskade jag fram Göran Häggs ”Nya författarskolan” ur en av pocketraderna i min färgkoordinerade bokhylla. Jag tog i från tårna och blåste ut och såg dammtussar flyga.

Jag behöver goda råd Herr Hägg, har du några att ge?

Javisst, svarade det röda omslaget, läs och du skall bli klok.

Sagt och gjort.

På sidan 32 tog jag en paus. Jag behövde tänka lite. Det var något jag nyss läst som fick mig att fundera. Något jag nästan hade glömt men som hade gnagt i mig flera månader. Ända sedan jag började skriva på mitt nya skrivprojekt. Ända sedan jag började skriva och önskan om att få berätta hade växt sig allt starkare. Viljan att berätta, för honom, henne, dig och dom. Men såklart har jag förblivit tyst, tyst som en mus.

Jag har tänkt jättemycket på det här. Hur mycket kan man berätta?

Göran Hägg skriver på sidan 32 (2005) om ”hon som inte vågar berätta vad hon skriver om för att inte bli bestulen”. Han skriver att ”det finns i själva verket inget säkrare tecken på bristande originalitet och avsaknad av litterär talang än rädsla att bli bestulen”.

Continue reading →