Att krysta fram ord

Just nu befinner jag mig i det där vedervärdiga tillståndet där ingenting går enkelt. Ingenting.

Jag kämpar med formuleringar och krystar fram ord och ingenting blir särdeles bra.

Jag undrar om jag skall ta några dagars paus i manusskrivandet och se om det lättar?

Jag funderar på om jag behöver fylla på med inspiration och energi. Göra annat?

Jag har ont i svanskotan. Jag får det ibland. Jag tror att min höft är sned. Att mitt ena ben är något lite längre än det andra. Eller så är det det andra som är kortare, jag vet inte.

Continue reading →

Bygga, bygga liten saga

Just nu har jag svårt att fokusera på skrivandet av min berättelse om fosterhemsinspektör Gustafsson trots att det är så roligt. Jag har grottat ner mig i ett minutiöst researcharbete som aldrig tar slut. Fastnat i rollen som den noggranna släktforskaren där allt måste klaffa. Vara rätt.

Jag blir sådan här, inte bara när jag skriver utan även när jag gör annat. Jag har svårt för halvmesyrer. Jag vill ha kött på benen och jag gillar tydlighet. Att vara tydlig.

Men ibland glömmer jag bort att människor kan lista ut saker själva. Att jag egentligen inte behöver skriva ut alla steg i en händelse. Människor kan dra egna logiska slutsatser.

Men kanske hellre för mycket information än för lite?

Continue reading →

Hemligt

Häromdagen fiskade jag fram Göran Häggs ”Nya författarskolan” ur en av pocketraderna i min färgkoordinerade bokhylla. Jag tog i från tårna och blåste ut och såg dammtussar flyga.

Jag behöver goda råd Herr Hägg, har du några att ge?

Javisst, svarade det röda omslaget, läs och du skall bli klok.

Sagt och gjort.

På sidan 32 tog jag en paus. Jag behövde tänka lite. Det var något jag nyss läst som fick mig att fundera. Något jag nästan hade glömt men som hade gnagt i mig flera månader. Ända sedan jag började skriva på mitt nya skrivprojekt. Ända sedan jag började skriva och önskan om att få berätta hade växt sig allt starkare. Viljan att berätta, för honom, henne, dig och dom. Men såklart har jag förblivit tyst, tyst som en mus.

Jag har tänkt jättemycket på det här. Hur mycket kan man berätta?

Göran Hägg skriver på sidan 32 (2005) om ”hon som inte vågar berätta vad hon skriver om för att inte bli bestulen”. Han skriver att ”det finns i själva verket inget säkrare tecken på bristande originalitet och avsaknad av litterär talang än rädsla att bli bestulen”.

Continue reading →